Jag växte upp vid stranden av det väldiga innanhavet, och minns fortfarande barndomens isvintrar. Speciellt drar jag mig till minnes de vårvinterdagar då isen låg milsvid blank. En allt starkare sol skapade oro i istäcket, ibland kunde ett mäktigt muller fortplanta sig kilometervis ut mot Luröskärgården, samtidigt som det fräste av solvärme i isbitarna kring pimpelhålen. Högt upp emot den blå himlen syntes måsar under koncentrerad tystnad speja efter de första råkarna att landa vid och bärga den vinterdöda fisk som flöt upp längs iskanten. I strandgräset lyste den första tussilagon, och säljen stod redan i knopp. I den svaga brisen från västgötasidan fanns löften om nytt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar